Första gången Johannes åkte ut som volontär var 2018, sista året som ST-läkare, efter att en pluggkompis hade kommit hem från Filipinerna och väckte tanken. Johannes hade rest mycket, både under och innan utbildningen till narkosläkare och uppskattar mötet med andra kulturer, människorna, naturen, maten och lärdomarna. Under första volontäruppdraget upptäckte han hur meningsfullt det kändes att kunna kombinera passionen för att resa, med att också hjälpa människor i utsatthet. Att få hjälpa andra gjorde någonting med honom och Johannes förklarar det utifrån mottot Ikki gai.

”Det är ett japanskt uttryck som handlar om att man behöver fyra delar i livet för må bra som människa. Tjäna pengar, göra något man är bra på, göra något man älskar, och sen göra något som gör världen bättre, ge av sig själv. Att åka som volontär klickade i den där sista boxen hos mig.”

Att få bli en del av gäng som alla lever i den där sista boxen är ytterligare en bonus med att åka ut och göra volontäruppdrag. Och på Mercy Ships sjukhusfartyg bor man tillsammans med flera hundra volontärer som jobbar för samma syfte.

”Man möter människor som vill hjälpa, ge av sig själva, som är varma, öppna och generösa. Att få vara en del i ett sådant community är en fin upplevelse och man får vänner över hela världen.”

”Man tränar sig i att vara varm mot andra och sig själv”

Johannes förklarar hur personlighetsutvecklande det är att både ha kollegor från en mängd olika kulturer och att möta patienter i utsatthet. Man blir mer empatisk som människa menar han.

”Det är så himla fint på så många plan – man inser att vi hör ihop som människor. Man tränar sig på att vara varm mot andra och sig själv. Man ser på sig själv och vilken roll jag har spelat för alla barn som jag är med och förändrar livet för. Det finns en speciell och evig koppling till dessa liv även om jag aldrig möter dem igen.”

Johannes minns hur han och en kollega som var kirurg pratade med patienterna på avdelningen innan operation. På olika sätt visade de sin stora tacksamhet för den hjälp de fick, men både han och kollegan sa till varandra att de själva var minst lika tacksamma för att vara där.

”Det är verkligen en ömsesidig tacksamhet att vi får vara där och kunna hjälpa och ge. Jag tackar dem för deras förtroende när de lägger sina liv i våra händer.”

Tacksamhet är någonting vi behöver träna på menar Johannes. Att vara ute i världen, hjälpa andra som inte har allt det som vi tar för givet, hjälper en att träna upp tacksamhetsförmågan säger han.

Säker kirurgi = säker anestesi

Två tredjedelar av världens befolkning har inte tillgång till säker kirurgi, en stor del av problemet handlar om bristen på resurser och utbildad personal inom anestesi.

”Man kan inte utföra säker operation utan säker anestesi”, säger Johannes. Han förklarar att det blir väldigt riskfyllt om man inte har rätt utrustning att säkra luftvägen. När en patient sövs slutar den andas och då måste man säkra luftvägarna. Är det då en tumör i vägen blir det krångligt att få ner ett rör till patientens lungor.

”Jag minns starkt en 20 årig kvinnlig patient med stor tumör i munnen, den hade med tiden gjort att hon dött av kvävning eller svält. Det var en svår anestesi eftersom jag inte kom inte åt luftvägen i näsan och halsen.” berättar Johannes.

Fatmata, som patienten hette, hade dessutom en stark rädsla med sig in på sjukhusfartyget. Världen utanför fartyget är en helt annan, där kirurgi i många fall innebär att man dör av komplikationer och både hon och hennes familj var livrädda att hon skulle dö.

”Jag fick prata lugnande med henne och hennes familj som var med och förklara att vi skulle sätta en slang i halsen för att kunna komma ner i luftvägen. Det är inte lätta att skapa förtroende hos någon som kommer så långt ifrån ens egen verklighet och som är präglad av extrem fattigdom.”

Med hjälp av en tolk kunde Johannes förklara och göra Fatmata lugn inför operationen.  ”Det var ett starkt mänskligt möte där hon trots sin sårbarhet och rädsla, vågade lägga sitt liv i mina, en främlings, händer.”

Glädjen var stor när Fatmata vaknade efter en lyckad operation.  ”Man såg hur hon log med sina ögon. Hon hade ett helt annat ansikte. Hon såg plötsligt ut som alla andra patienter.”

Mercy Ships annorlunda än andra organisationer 

Johannes har åkt ut med andra organisationer där uppdraget ofta är att opera med de förutsättningar som finns på plats. Mercy ships med sina fullutrustade moderna operationssalar och inarbetade processer ger helt andra möjligheter till avancerade operationer -sådana som verkligen inte finns att få i subsahariska Afrika. Dessutom finns en ”levande blodbank” ombord.

”Det är fantastiskt att blodbanken utgörs av de andra volontärerna ombord. Behövs blod kallas en blodgivare ner till operation, ger en halvliter blod och sedan bärs en varm påse blod in på sal”, berättar Johannes.

Tack vare resurserna ombord utför alltså Mercy Ships många fler avancerade ingrepp än de flesta välgörenhetsorganisationer. Utöver den avancerade kirurgin är långsiktigheten något som imponerat på Johannes.

”Patienten får en säker operation, rehabilitering och uppföljning, och samtidigt utbildas sjukvårdspersonal för att stärka landets egen vårdkapacitet. Att man inte bara gör en insats och drar, utan har en långsiktig approach, det gillar jag.”

En annan skillnad från tidigare uppdrag han varit på är att då anländer hela operationsteamet till platsen samtidigt. Men på Mercy Ships hoppar man in i ett befintligt team som redan kan allt, det gör att man i början känner sig liten och utanför berättar Johannes. Folk kommer och går, och man byter operationslag flera gånger. 

”Man liksom hoppar in en karusell som snurrar hela tiden. Men sen går det ganska fort innan man själv är inne i det och tar emot nya volontärer.”

Kommer åka som volontär igen

Johannes säger att han har blivit skickligare genom att utmanas som narkosläkare och göra anestesi på andra sätt än man brukar hemma i Sverige. Han tycker att Mercy Ship är en bra organisation att åka ut med och målar upp bilden av en pilbåge.

”Spetsen är kirurgen, pilen består av resten av teamet, pilbågen är organisationen. Armen som spänner bågen är sponsorerna. Alla behövs för att kunna skjuta iväg pilen med kraft. Och på Mercy Ships fungerar hela pilbågen väldigt bra.”

På frågan om han kommer åka ut som volontär igen svarar han;

”Absolut – tvivellöst! När man upplevt vad det gör med en som människa, måste man fortsätta göra det.”