Alfredo föddes tidigare än väntat. Redan i sjunde månaden kom han till världen. Alfredo föddes med ett tillstånd som ingen i familjen tidigare hade sett. Han föddes med läpp-, käk- och gomspalt, vilket innebar att överläppen och gommen inte hade slutit sig helt under fosterutvecklingen.

Mamma Doxies familj tvekade först att visa honom för henne. De var rädda för hur hon skulle reagera.

”När de visade mig barnet dagen efter blev jag väldigt förvånad,” mindes Doxie. ”Jag hade inte väntat mig det.”

Men den första chocken följdes snabbt av en ny oro.

”Jag var så rädd eftersom jag inte kunde amma honom,” berättade hon.

På grund av sitt tillstånd hade Alfredo svårt att få grepp om bröstet och få i sig tillräckligt med näring. Trots att Doxie gjorde allt hon kunde blev han allt svagare.

”Jag gjorde allt jag kunde för att mata honom,” berättade hon. ”Jag köpte mjölkpulver, men jag hade inte råd att fortsätta någon längre tid.”

Till slut blev situationen ohållbar. Familjen hade inte längre råd att stanna på sjukhuset, och man såg ingen lösning.

”Min familj tyckte att jag skulle åka hem till byn och avvakta, eftersom de trodde att det inte fanns något mer att göra,” berättade Doxie.

Men Doxie vägrade ge upp

Kvällen innan de skulle lämna sjukhuset bröt hon ihop.

 ”Jag var så ledsen. Jag grät och vägrade göra mig i ordning för att åka,” berättade hon.

Istället bestämde hon sig för att ta Alfredo till sjukhusfartyget Mercy Ships som låg i hamnen.

En kamp för Alfredos överlevnad

Nästa morgon tog Doxie sig i stället till hamnen där Africa Mercy® låg till. Hon visste inte vad som skulle hända, bara att hon behövde göra ett sista försök.

Det medicinska teamet såg omedelbart hur skör Alfredo var.

”Jag minns att en av mina kollegor kom fram till mig och sa: Det ligger en bebis där ute, och jag är inte ens säker på att han fortfarande lever’”, berättade Cobie Waasdorp, volontärsjuksköterska från Nederländerna. ”Han var så liten.”

Victoria Pannill, volontärsjuksköterska från USA, minns också när Alfredo kom till fartyget. ”Han bedömdes vara svårt undernärd,” berättade hon. ”Han vägde bara 2,6 kilo när han var sex månader gammal. Så mycket borde han nästan ha vägt när han föddes.”

Teamet tog in honom i näringsprogrammet för spädbarn.

”Vi var tvungna att mata honom väldigt, väldigt långsamt”, förklarade volontärsjuksköterskan Victoria. ”Fem milliliter åt gången, varje timme. Sedan tio, sedan femton. På så sätt kunde han gå upp i vikt på ett säkert sätt.”

Cobie minns särskilt ett ljud som gav henne hopp. ”När jag hörde honom gråta visste jag att den här pojken var en riktig kämpe,” berättade hon. ”Den gråten sa mig att han skulle klara det.”

Under de första dagarna började Alfredo sakta återhämta sig. Förändringarna var små, men för hans mamma betydde de allt. Doxie såg hur han blev starkare för varje dag som gick.

”Jag kunde inte hålla tillbaka mina glädjetårar,” berättade hon.

En ny framtid för Alfredo

Efter hand som Alfredo gick upp i vikt och blev starkare fick Doxie återvända hem för att vänta på dagen då han skulle opereras. Mercy Ships gav familjen fortsatt stöd kring mat och näring, och dietistteamet hjälpte Doxie med den kunskap och vägledning hon behövde för att ta hand om honom under tiden.

Flera månader senare var det dags att återvända.

Alfredo var då ett år gammal och vägde ungefär 7,6 kilo.

”Runda kinder. Ett stort leende. En liten knubbig bebis, precis så som en bebis ska vara,” berättade Cobie.

När dagen för operationen kom var Alfredo redo. För Doxie betydde operationen mer än bara medicinsk hjälp.

”Gud övergav oss aldrig,” berättade hon. ”Även när jag kände mig uppgiven fanns Gud alltid där för att trösta oss.”

Hennes önskan för sonens framtid var både enkel och stark.

”Min önskan är att Alfredo får växa upp och gå i skolan precis som alla andra barn, och få en bättre framtid,” sa Doxie.

När familjen senare återvände hem hade många svårt att tro det de såg.

”När vi kom hem var det många som inte trodde att det var sant,” berättade hon. ”Först när jag visade bilderna från före och efter operationen började de tro mig.”

Tack vare omsorg, engagemang och tillgång till kirurgisk vård kan berättelser som Alfredos bli verklighet. Med stöd från givare kan fler barn få den vård de behöver och möjligheten till en ljusare framtid.