I centrala Senegal födde en ung kvinna sitt första barn. Det borde ha varit ett ögonblick av glädje men när hon såg sitt barn, Adama, för första gången överskuggades glädjen långsamt av rädsla för dotterns framtid. Barnet föddes med en läpp- och gomspalt och hennes mamma visste att det inte fanns något hon kunde göra för att åtgärda den och att framtidsutsikterna för Adama var mörka.

Hon tänkte att hennes dotter skulle få ett bättre liv om hon fick växa upp hos sina morföräldrar. Och så blev det, Binta, Adamas mormor, tog hand om den nyfödda och ägnade de kommande fyra åren åt att ta hand om henne som om hon vore hennes egen.

Det var svårt att mata Adama, vilket är ett vanligt problem för barn som föds med läpp- och gomspalt, många kämpar med undernäring. Men Binta fortsatte att försöka, med sked, tills hon var tillräckligt stark för att överleva.

Trots utmaningarna gav Adamas morföräldrar aldrig upp och tack vare deras omsorg växte hon upp till en stark och nyfiken liten tjej. Så snart hon kunde ville hon hjälpa sina farföräldrar att arbeta på gården.

”Hon tittade alltid på oss när vi arbetade”, säger hennes morfar Issa. ”Hon var alltid nyfiken och försökte härma vårt beteende för att se om hon kunde göra samma sak.”

Adama var nyfiken på livet men hennes möjligheter att utforska var begränsade. På grund av sin läpp- och gomspalt var Adama rädd för att leka med andra barn, eftersom de ofta stirrade eller skrattade åt henne. I stället bestämde hon sig för att hålla sig nära sina morföräldrar där hon kände sig trygg.