I januari 2024 ska Josefin åka ut som volontär med Mercy Ships igen, denna gång räknar hon med att kunna vara ute två år. Hon åker då till Sierra Leone och går ombord Global Mercy som ligger i hamn för en tio månader lång insats där mer än 2 350 säkra gratisoperationer kommer att utföras och mer än 200 hälso – och sjukvårdspersonal kommer att få utbildning. I Sierra Leone finns bara två narkosläkare i den offentliga vården, så en stor del av insatsen handlar om att träna sjukvårdspersonal i säker anestesi.

”Det kan vara utmanande att mötas på rätt nivå när en sjuksköterska eller läkare kommer ombord fartyget för att gå bredvid eller träna. Allt är nytt för dem och de har inte samma resurser som hemma. Men vi vill dela kunskap på ett respektfullt sätt och inte komma ovanifrån. De är kompetenta och har lång erfarenhet men samtidigt ibland stora kunskapsluckor som vi kan få hjälpa till att fylla.”

Josefin har arbetat som narkossjuksköterska 13 år och är väldigt tacksam för den anestsi-utbildning och erfarenhet hon fått i Sverige eftersom hon insett att den håller väldigt hög nivå internationellt. Redan som 8-åring visste hon att hon ville bli sjuksköterska och jobba utomlands för att hjälpa utsatta människor. Men det var först när en ingift morbror, som var narkosläkare, berättade om sina utlandsinsatser som hon tänkte att narkossjuksköterska kunde vara en bra väg. Men det är ett hantverk berättar hon, som man hela tiden blir bättre och bättre på, och det var först efter 5 år som färdig narkossjuksköterska som hon kände sig trygg nog att testa på utlandsjobb. 

”Det var perfekt att åka med Mercy Ships, för jag tyckte det verkade lite läskigt att åka med en organisation som gör akutinsatser i krisdrabbade områden. Dessutom har Mercy Ships en kristen värdegrund och det passade min egen tro väldigt bra.” 

Första resan gick till Madagaskar och varade i tre veckor, det var mycket nytt och lite kulturkrock men i stort en positiv erfarenhet, vilket ledde till att hon åkte tillbaka för att göra ytterligare 3 månader volontärinsats i samma land.

”Det var nog den andra resan som satte sig under huden.”

Eftersom hon stannade längre denna gång fick hon möjlighet att se mer av landet och bli vän med många som bor där. Hon kom in mer i arbetet och fick nära vänner ombord. När hon åkte hem den gången visste hon att var tvungen att åka tillbaka igen. Och hon beskriver att efter den resan blev hon aldrig riktigt densamma.

”Jag kände att världen är inte längre densamma och jag är inte samma människa. Det var som om min hjärna hade öppnats upp för hur ojämlikt världen är och jag kan inte gå tillbaka igen. Världen hade blivit för stor för att jag ska kunna sitta hemma hela tiden.”