Sekouba tillbaka i skolan!

En morgon upptäckte han en liten knöl i munnen, inte större än en knapp. När han visade den för sin mamma M’mahawa, sa hon att han inte skulle oroa sig. ”Den försvinner säkert av sig själv” sa hon.

Men det gjorde den inte. Knölen växte i alarmerande snabb takt, efter knappt ett år till storleken av en tennisboll. Nu började den påverka hela  Sekoubas liv. Folk började reta honom och skratta åt honom. Hans bröder skämdes för att visa sig med honom och hans vänner slutade leka med honom. För att slippa allas blickar och hån började han gömma sig mer och mer hemma. Smärtan ökade och till slut var han tvungen att hoppa av skolan.

Under två år väntade Sekouba otåligt på att hans bröder skulle komma hem från skolan och lära honom vad de lärt sig. Han spenderade kvällarna åt att kopiera brödernas läxor för att försöka lära sig själv vad han missade varje dag.

Sekoubas mamma blev ledsen av att se Sekouba sörja över förlorad skolgång. Oupphörligen sökte hon efter ett sätt att få honom frisk. Hon försökte till och med sälja sin lilla mark för att för att kunna betala för operationen. Tyvärr meddelade läkaren, innan marken hann bli såld, att han inte kunde utföra ingreppet på grund av att han saknade den kirurgiska utrustning som behövdes.

Att finna en lösning kändes hopplöst. Tills de horde om sjukhusfartyget som kommit till deras land Guinea. De reste i tre dagar för att komma till hamnen där Africa Mercy låg.

Ombord togs tumören som vuxit in i käken bort, och efter veckors återhämtning och läkning kunde Sekouba le nästan samma stora leende som på bilden han haft med sig.

”Varje gång jag ber tackar jag gud för fartyget.” sa M’mahawa efter att hon fått uppleva hur sonens liv förvandlats. ”Jag vet inte vad vi skulle gjort utan det.”

En månad efter operationen återvände Sekouba hem, exalterad över att få börja i skolan igen. Han vara bara på Africa Mercy en månad, men de få veckorna förändrade hela hans liv och framtid. Den stora sorg som fotografiet gav honom när han tittade på det är nu utbytt mot glädje och framtidsdrömmar.

”När jag blir stor vill jag bli läkare” säger Sekouba, som sett på nära håll fått uppleva hur säker kirurgi förändrar världen till det bättre, ett liv isänder.