Hon klarade inte att gå den långa vägen till skolan på felställda ben.
För 34-åriga Sifaye var resan till att hitta vård åt dottern kantad av osäkerhet och utmaningar.
Deras by ligger två dagars bilresa från hamnen i Dakar, Senegal, där sjukhusfartyget som erbjöd gratis operationer hade lagt till. Vägen är utmejslad av Casamancefloden. På grund av den ojämna terrängen, särskilt när det regnar, kan man bara ta sig dit till fots eller på motorcykel. Sifaye hade aldrig varit längre än två timmar hemifrån och tanken på att resa ända till staden fyllde henne med rädsla.
”Jag var absolut rädd för att ta henne (Mariama) till fartyget”, säger Sifaye. Mariama är Sifayes yngsta barn och enda dotter. ”När jag var gravid med henne trodde jag att hon skulle bli en pojke eftersom mina fyra första barn alla är pojkar.”
När hon höll sin dotter i famnen njöt hon av att få dela alla flickors glädjeämnen med henne och föreställde sig en framtid där Mariama skulle växa upp och bli en stark, självständig kvinna.
Men när Mariama var fyra år gammal utvecklade hon så kallade ”vindsvepta ben”, ett tillstånd där benen vrids utåt i en extrem hjulbenthet.
”När jag märkte att hennes ben såg ut så där blev jag verkligen orolig. Jag kunde inte sova ordentligt. Jag var så rädd.”
Sifaye fruktade att hennes dotter skulle bli utstött och diskriminerad när hon blev äldre. Ingen i byn hade någonsin sett någon med hennes tillstånd. Redan nu följde blickar och viskningar efter dem vart de än gick.
”Hennes vänner skrattade åt henne eftersom hon inte kunde gå snabbt eller springa, hon låg alltid efter.” Både Sifaye och hennes man hade märkt att Mariama blivit självmedveten. ”Hon ville alltid leka som sina vänner… hoppa och andra lekar, men det kunde hon inte”, säger Mariamas pappa Camara.
De fattade det svåra beslutet att hålla Mariama hemma från skolan.
”Skolan ligger så långt bort, det är därför jag inte skickade henne dit. För hon kan inte gå en lång sträcka utan att klaga på att hon var trött. Om hon gick till skolan kommer hon inte att kunna gå hem igen.”
Under året som följde fokuserade familjen helt och hållet på Mariamas tillstånd.
”Under den perioden provade vi alla typer av mediciner, men ingenting förändrades”, minns Camara. ”När vi tog henne till sjukhuset sa de att de inte kan bota henne”.
De fick veta att hennes ben troligen skulle fortsätta att vara böjda resten av hennes liv.
Hopp om läkedom
Ett år senare, i en by två timmar bort, träffade Sifayes bror Mane en medlem av Mercy Ships team för patienturval som reste runt i landet för att bedöma potentiella kandidater för kirurgi.
”Han berättade för mig att de skulle erbjuda gratis operationer för patienterna. Han visade mig foton på människor som de redan hade behandlat”, säger Mane.
När han såg före- och efterbilderna av patienter med tillstånd som Mariamas visste han att han var tvungen att berätta för sin syster.
”Bilderna på de tidigare patienterna övertygade mig. Jag önskade samma sak för min systerdotter.”
Tanken på att åka till en ny stad för första gången, bort från den välbekanta tryggheten av hem, familj och vänner fick Sifaye att tveka.
”Min äldre bror som berättade för mig om fartyget uppmuntrade mig. Han försäkrade att inga dåliga saker kommer att hända mig.”
Kärleken till dottern övervann all rädsla och de påbörjade sin långa resa.
Sifaye berättar att de första dagarna ombord innebar en ständig kamp med hemlängtan, men teamet ombord fick dem snabbt att känna sig hemma.
För första gången träffade de också barn med liknande tillstånd som Mariamas.
”Jag var glad att träffa andra mammor som visste vad jag gick igenom, och det var bra för Mariama att se att hon inte var ensam.”
Dr Stan Kinsch, ortopedisk kirurg och volontär, säger att vindsvepta ben, eller rakit som det också heter, kan uppstå på grund av undernäring. På grund av otillräcklig medicinsk tillgång i vissa afrikanska länder är sjukdomen tyvärr vanligare på kontinenten än i andra delar av världen.
”I utvecklade länder behandlas dessa tillstånd tidigt så att de inte kräver operation. Men här upptäcks de sent, och lämplig behandling finns inte tillgänglig, så de utvecklas till extrema former”, säger dr Kinch.
Efter operationen och tre månaders rehabilitering var Sifaye och Mariama redo att åka hem. När Sifaye såg sin dotters raka ben för första gången fylldes hon av en överväldigande glädje.
”Jag blev så förvånad, jag trodde att hennes ben alltid skulle vara böjda resten av hennes liv. Att se dem så där i dag var underbart. Vi hade aldrig haft råd att operera henne, så det här är ett mirakel för oss.”
Hemma är Mariama nu inskriven i skolan igen – och deras värld kommer aldrig att bli densamma. Förutom att se sin dotters läkning säger Sifaye att hon nu också har fått en ny uppskattning för världen utanför sin by.