När Anne-Marie van Tonder, administrativ assistent på kliniken ombord på Global Mercy™, fick syn på Memunatu på ett lokalt barnsjukhus i Freetown förändrades allt.

”Jag såg den här lilla bebisen, så skör, som tittade rakt på mig,” berättade volontären Anne‑Marie från Sydafrika. ”Det var som om hon talade direkt in i mitt liv. Det var som ett andligt ingripande.”

Bara tio månader gammal led Memunatu av en stor knöl på halsen, nära strupen. Den hade vuxit snabbt från en liten svullnad som först uppkom när hon var fem månader gammal.

Hennes mamma, Aminata, berättade att hon var väldigt rädd, eftersom läkarna hade sagt att Memunatu var för liten för en operation.

”Det började när hon var fem månader, som en förkylning,” förklarade Aminata. ”Jag tog henne till sjukhuset. De sa att det var en förkylning och behandlade henne för det. Men sedan började området på halsen växa.”

Aminata skickades mellan flera olika läkare och hamnade till slut på ett barnsjukhus i närheten, där Anne‑Marie vid den tiden volontärarbetade med matleveranser.

Anne‑Marie blev genast berörd av den lilla bebisen och kände ett starkt behov av att hjälpa till. Hon tog på sig uppgiften att ta reda på om Memunatu kunde få komma till Global Mercy, som låg bara några kvarter bort.

På Mercy Ships planeras patienterna vanligtvis långt i förväg inför varje insats. Men Memunatu hade inte varit med vid registreringen, vilket gjorde att en remiss var hennes enda möjlighet att få den operation hon behövde.

”Det händer sällan att vi kan ta emot remisser sent under en insats, eftersom vårt schema redan är mycket fullt. Men med tanke på hennes ålder, hennes storlek och resultaten från undersökningen på det lokala sjukhuset var vi oroliga för hennes tillstånd och visste att hon behövde snabb hjälp” berättade Krystal Franke, ansvarig för preoperativ vård.

Kvällen före operationen besökte Krystal Memunatus mamma.

”Som mamma kände jag ett särskilt ansvar att stötta Memunatus mamma under tiden hon var här,” säger Krystal. ”Jag såg hur rädd hon var för sitt barns liv. Och jag vet hur det känns.” ”Så vi bad tillsammans och pratade om att våra barn ytterst är Guds barn, inte bara våra egna… och att jag skulle finnas där för henne så mycket hon behövde.”

Stöd genom Memunatus operation

Efter inledande undersökningar av läkare och sjuksköterskor bedömde Dr. Leo Cheng, barnkirurg från Storbritannien och Memunatus kirurg, att tumören inte var elakartad och operationen planerades därefter.

”Utan operation hade hennes tillstånd fortsatt att försämras och kunnat påverka hennes förmåga att svälja, äta, tala – eller till och med gråta. Det hade kunnat bli livshotande,” förklarade Dr. Cheng.

Orolig och fylld av ovisshet inför vad som skulle hända med hennes barn fann Aminata tröst i Anne‑Maries och Krystals sällskap under hela operationen.

”När jag kom till fartyget presenterade syster Anne‑Marie mig för Krystal, och hon satt med mig och uppmuntrade mig så att jag inte skulle vara rädd,” berättade Aminata.

Dr. Cheng berömde sitt erfarna team för den noggranna samordningen under narkosen – särskilt vid den komplexa intubationen, som krävde avancerad hantering av luftvägarna eftersom tumören tryckte mot dem.

Själva operationen tog drygt tre timmar, med en total narkostid på drygt fem. Dr Cheng arbetade försiktigt för att minimera blodförlust och kunde trots svårigheterna bevara viktiga nerver och blodkärl.

”För var enda millimeter uppskattade jag, beräknade och gjorde allt för att undvika blödning, berättar Dr Cheng. Det gick långsamt, men resultatet blev mycket positivt. Och tack och lov gick det bra.”

Efter operationen – lättnad och hopp

Efter operationen placerades Memunatu på intensivvårdsavdelningen för observation, eftersom det fanns risk för både blödning och svullnad i luftvägarna. När Krystal kom ner till avdelningen såg hon att Memunatus hals fortfarande var kraftigt svullen.

”Hon hade slangar kopplade till sig, och det var naturligtvis en skrämmande upplevelse för hennes mamma,” säger Kystal.

”Men när jag såg Aminatas kroppsspråk förstod jag att hon var lättad. Ljuset hade kommit tillbaka i hennes ögon. Hennes dotter var trygg. Hon skulle klara sig. Hon skulle överleva.” berättar Krystal. ”Det är det som gör Memunatus berättelse så fin för mig. Inte bara att hennes liv räddades, utan att jag fick se hur hennes mamma fick livet tillbaka.

Anne‑Marie kom också till intensivvårdsavdelningen.

”Jag ville bara sitta vid hennes säng och be,” berättade hon. ”Det här handlade helt om Guds nåd och hur Han bar henne genom detta. Hon var en så unik patient. Hon hade en sådan glädje, precis som ett barn ska ha.

Memunatu berörde alla omkring sig

De volontärer som arbetade på sjukhuset var glada över att ha henne som patient. Eftersom hon var så liten berörde hon alla volontärer ombord på Global Mercy.

”När hon skrevs ut var det en sådan glädje för mig att se Memunatus ansikte,” säger Anne‑Marie med ett leende. ” Tumören hade vuxit så snabbt, nästan lika stor som hennes huvud, och dolt hennes vackra ansikte. Nu var hennes ögon fyllda av ljus och glädje.”

Efter att Memunatu återvände hem till sin by i Port Loko i Sierra Leone tänkte Krystal tillbaka på tiden med Memunatu och hur hennes förvandling hade berört även hennes egen familj.

”Varje kväll tog jag med min dotter ner till avdelningen för att leka med Memunatu. Till slut började min tvååriga dotter, som knappt kunde prata, komma till mig med sina små skor och säga: ‘Memunatu, Memunatu!’”

”Det var första gången min dotter bad med någon annan. Hon lade sin hand på Memunatu, bad och sa ‘Amen’. Vi fick tillsammans bevittna hur hennes liv förändrades.

De volontärer som var delaktiga i Memunatus vård säger att de aldrig kommer att glömma henne, att hon förändrade dem.

”Min förhoppning för Memunatu är att hon en dag ska förstå att hennes liv är värdefullt och att hon får leva ett långt och meningsfullt liv tack vare andras generositet,” säger Krystal.

Anne‑Marie delar den känslan.

”Det handlar inte bara om bön, utan om tro i handling. Utan arbetet att samla information från våra kollegor och föra den vidare till sjukhusteamet hade detta inte varit möjligt. Det är sådana här stunder som ger mig så stor glädje i min kallelse att arbeta humanitärt i Afrika, särskilt i Sierra Leone,” säger Anne-Marie.

Memunatu är så liten att hon kanske aldrig kommer att veta att allt detta hände. Hon kommer inte minnas rädslan i sin mammas ögon eller bönerna som viskades över henne medan hon låg nedsövd på intensivvårdsavdelningen. Eller veta hur scheman ändrades för att hon skulle få plats på operationslistan på ett sjukhusfartyg, hur många som bad för henne eller hur en enda matleverans förändrade hennes framtid. Men alla som mötte henne ombord minns henne.

”Hon var ett alldeles speciellt fall,” säger Anne‑Marie. ”Ett barn jag kommer bära med mig resten av livet.”

Hemma igen ler Memunatu på ett nytt sätt. Några veckor efter operationen hade hennes hals läkt och svullnaden gått ner. Ett glädjerus spred sig över hennes ansikte när hon lekte med sin mamma, som också förändradrats av dotterns tillfrisknande.

“När de kom ut med henne från operationen trodde jag att hon skulle mista livet, hon var ju så liten”, berättar Aminata. “Jag var så rädd för mitt barn. Men Gud sa till mig att Mercy Ships skulle hjälpa, säger hon leende. Utan den här operationen hade hon inte levt.”

”Tack,” säger Aminata. ”Tack Gud för att Mercy Ships gjorde detta för mitt barn.”

Tack vare ditt stöd fick Memunatu den livsavgörande operation hon behövde – precis i rätt tid. Med din hjälp kan fler barn som hon få en chans till en ljusare framtid. Läs mer här om hur du kan stödja Mercy Ships.