Åsa och Lars Gisel träffades när de båda arbetade på Mercy Ships första sjukhusfartyg. Deras kärlekshistoria sammanflätas med arbetet att bygga upp välgörenhetsorganisationen som skulle hjälpa de utsatta genom ett flytande sjukhus. När paret lämnade fartyget 1984, efter flera års volontärarbete, trodde de inte att det skulle dröja hela 40 år innan de kunde återvända.
Åsa och Lars har många spännande berättelser från tiden som unga volontärer i början av 1980-talet. Det var ett stort äventyr att resa till Grekland och renovera oceanångaren som köpts för humanitära ändamål. Åsa var en av de allra första som steg ombord på fartyget, som döptes om till Anastasis (Uppståndelse). Och det var verkligen ett stort projekt att ge nytt liv och syfte åt det förfallna fartyget. Under flera år jobbade de tillsammans med många andra, för att förverkliga drömmen. Men när paret lämnade fartyget 1984 hade Åsa ännu inte arbetat fått använda sina sjuksköterskekunskaper till en hjälpinsats.
”Jag har följt utvecklingen med en uns av sorg. Tänk att det blev så stort, allt vi drömde om, men jag fick aldrig vara en del av det. Men sedan accepterar man det och jag har gjort så många andra roliga saker i mitt yrkesliv,” berättar Åsa.
Men äventyret med Mercy Ships är ännu inte över för Åsa och Lars. Nu volontärarbetar de igen och Åsa arbetar som sjuksköterska på ett fullt utrustat Global Mercy.
Åsa var då 21 år gammal och hade just tagit examen som sjuksköterska när hon hörde talas om fartyget som skulle åka runt världen.
”När jag hörde talas om fartyget kunde jag inte få någon ro, så till slut tänkte jag, det här är förmodligen vad jag borde göra, så jag sa upp mig från mitt jobb.”
Utan att egentligen veta så mycket, reste hon till Venedig där fartyget låg och träffade Marie från Sollentuna, med vilken hon senare delade hytt. Tillsammans med cirka 100 unga människor bodde de på en campingplats och förberedde sig för att åka till Argentina för en första insats. År 1978 fanns det stora drömmar, passionerade människor, en gammal oceanångare men inte mycket annat.
Åsa skrattar när hon beskriver hur drömmen och verkligheten var så långt ifrån varandra. Det visade sig att fartyget de hade förvärvat var i dåligt skick.
”Det var smutsigt, där fanns överbliven mat och kackerlackor. Några av toaletterna var inte ens spolade,” minns Åsa från första gången hon steg ombord.
”När vi gick ombord fick jag nycklarna till sjukhusdelen eftersom jag var den enda sjuksköterskan.”
Sjukhusdelen, som tidigare hade plåstrat om passagerare mellan Europa och Australien, var också i dåligt skick. Den bestod av 18 sängar och ett litet medicinrum där mediciner hade lämnats kvar. Det fanns också ett litet operationsrum med steriliseringsutrustning och en autoklav.
”Dessutom fanns det ett litet rum med helt klädda väggar, kanske blev vissa galna av en så lång resa. Vi skämtade mycket om ’den stoppade cellen’ ombord.”
På grund av problem med den italienska hamnmyndigheten flyttades fartyget till Grekland 1979 där det låg stilla i den grekiska hamnen 1982. Åsa minns dessa år som miserabla.
”Vi arbetade och arbetade, servade fartyget, renoverade, målade och målade igen, utan att komma någonstans. Ekonomiska var det dåliga tider, vi hade inte råd att hålla generatorerna igång dygnet runt. Det var utmattande för oss alla.”
Trots detta stannade Åsa kvar. På grund av den starka gemenskapskänslan och drömmen om att en dag skulle fartyget användas för att förändra människors liv.
”Vi upplevde små vardagsmirakel hela tiden som höll gnistan levande,” säger Åsa
Drömmen om att kunna erbjuda medicinsk hjälp till människor utkristalliserades och under de åren, man läste bibelord om att ’de döva ska höra, de blinda ska se, de lame ska gå’ och tänkte att allt det kan man göra med modern kirurgi.
Ungefär 1980 anslöt sig fler medicinsk personal till teamet och de första enkla medicinska programmen började, som initialt fokuserade på besättningen. En BVC startades ombord och ett vaccinationsprogram.
”Jag började arbeta med förskolebarnen ombord och fann glädje i det. Jag minns en liten flicka särskilt väl. Sandra Lako, hon var 3 år gammal och talade bara nederländska. Och nu är hon läkare och landschef i Sierra Leone där vi nu är!”
Mitt i renoveringen hände något som skulle förändra Åsas liv. En schweizisk man som hette anlände, han bodde i en kommunitet i Tyskland och var på väg att blir munk.
”Jag kände att livet i Tyskland blev enformigt och enstaka, jag ville prova något annorlunda”, berättar Lars om varför han lämnade brödraskapet och åkte till Anastasis i Grekland.
När han träffade den energiska Åsa visste han att han celibatlivet inte var för honom. Åsa minns att den nykomlingen plötsligt började tala svenska till henne. Lars’ mamma är från Sverige, och nu tyckte han att det skulle vara roligt att öva på sin svenska.
De trivdes i varandras sällskap och kärleken mellan dem växte snabbt, men att bli ett officiellt par var lite mer komplicerat än vad de båda förväntade sig. Lars var tvungen att återvända till kommuniteten i sex månader med order om att verkligen tänka igenom saken.
”Under den hösten skrev vi brev till varandra varje dag”, säger Åsa, som till slut fick komma till Tyskland på besök.
Året därpå, 1981, gifte de sig i Sverige och året därpå föddes deras första dotter.
På grund av kärlek och bröllop missade Gisels den allra första resan med Anastasis, vilket var en besvikelse då de hade arbetat så hårt för göra henne segelklar. De höll regelbunden kontakt med fartyget och 1982 bestämde sig den lilla familjen för att återvända till fartyget, nu på plats i Kalifornien.
”Då kändes det svårt att bryta upp allt som en nybliven mor men lyckligtvis fanns det flera par som oss, vi hade en riktig babyboom ombord.”
Lars arbetade som elektriker medan Åsa arbetade med förskolebarnen samtidigt som hon tog hand om sitt eget barn. Och nu fick de äntligen segla.
Från Kalifornien till Nya Zeeland. Där hjälpte Anastasis där till i ett nationellt projekt som tillhandahöll material och hjälp till öarna i Tonga som hade drabbats av orkaner. Paret minns tydligt den vackra, orörda miljön och möjligheten att snorkla direkt i hamnen.
”Jag minns när de lyfte upp den stora brandbilen på däck. Den blev Tongas allra första brandbil.” säger Åsa
Efter ytterligare seglingar hamnade de på Hawaii, där fartyget var tvungen att fixas igen, för att öka brandsäkerheten. Där började Lars och Åsa planera sin hemresa.
”Jag hade hemlängtan och jag var gravid igen”, berättar Åsa om varför de lämnade Anastasis 1984. Hon säger att de visserligen lämnade båten fysiskt men att Mercy Ships har påverkat hela deras liv, inte bara för att de träffades ombord.
”Den spartanska och enkla livsstilen vi hade har påverkat mig mycket. Jag har inte många krav på livet, jag kan lätt anpassa mig till nya förhållanden. Jag tänker alltid – ja, det kommer att lösa sig i slutändan. På ett eller annat sätt, även om det inte blev som man hade tänkt sig.”
De har alltid haft Mercy Ships i hjärtat men trodde båda att volontär-tåget hade gått när de blev pensionärer. Men äventyret med Mercy Ships var långt ifrån över för Åsa och Lars. När möjligheten väl kom, nu 40 år senare, tog de chansen. Denna vår delar de återigen en hytt på ett Mercy Ships sjukhusfartyg, som inte längre har bara 18 rostiga sängar för patienter utan 200 specialanpassade. Och Åsa får äntligen möjlighet att arbeta som sjuksköterska i den organisation de varit med att bygga upp.
”Vi känner oss lite överraskade över att det blev så här, men det känns fantastiskt att kunna åka tillsammans igen,” säger Lars.
Intresserad av att åka med på en insats som volontär?
DELA DETTA BLOGGINLÄGG
Plusgiro: 90 00 93-6
Swish: 90 00 936
Mercy Ships Sverige
Org. nr: 802424-9396
Box 7008
402 31 Göteborg
@Copyright 2024 Mercy Ships Sverige
+46 (0)31 77 66 936