Starka ord från Madagaskar

Hur förlorar man sin mänsklighet i andras ögon? Ses som ett monster för att man fötts med en missbildning i ansiktet som fått växa obehindrat under flera år då det saknas tillgång till den behandling som behövs. Att gå till marknaden och ses som förbannad eller besatt för att du har en sjukdom som är fullt behandlingsbar i västvärlden. Bli förskjuten av man och familj för att du läcker urin efter en förlossningsskada.

Allt detta är sådant som patienterna jag mött under min volontärstjänst på skeppet Africa Mercy fått utstå under stora delar av eller hela sitt liv. På skeppet finns fem operationssalar och där har jag arbetat som anestesisjuksköterska i ett team av människor från olika länder; kirurger, anestesiläkare och operationssjuksköterskor. På skeppet behandlas patienter som inte har tillgång till och råd med kirurgi. Madagaskar är det nionde fattigaste landet i världen, världens fjärde största ö. Här lever ca 23 miljoner människor och många byar ligger mycket otillgängligt, det kan ta flera dagar att ta sig till närmaste sjukvårdsinrättning. Vårdbehoven är väldigt stora.

Jag kom till skeppet den 30 januari 2016 och stannade i tolv veckor. Arbetet på operationsavdelningen var främst planerade operationer mellan klockan 8 och 17. Det hände att vi fick tillbaka patienter om de till exempel blödde efter operation. En gång fick vi ta tillbaka en liten pojke som ramlat och slagit upp såret efter sin läppoperation. Man vill hinna operera så många patienter som möjligt under tiden skeppet är på plats så dagarna kan bli ganska långa på avdelningen. Om man skjuter upp en operation kanske den inte hinns med.

Hemma i Sverige arbetar jag som narkossköterska sedan sex år tillbaka. Det var tryggt att ha några års erfarenhet med sig. Det är en utmaning att arbeta med människor från flera olika länder. Ibland kunde vi vara fem olika nationaliteter i operationssalen! Arbetsspråket var engelska och för vissa var detta mer utmanande än för andra. En annan utmaning var skillnaderna i yrkesroll mellan hur en narkossköterska arbetar i Sverige jämfört med i USA eller länder som inte har den yrkesrollen. Det krävdes en del förklaringar om hur svensk operationssjukvård fungerar och vad jag får göra och inte göra inom mitt yrke.

Jag vill berätta speciellt om en patient som gjorde starkt intryck på mig. Vi skulle göra en CT-undersökning på en fem månader gammal flicka, alltså röntgen där man kan få bilder av hjärnan i flera skikt. Paulinah hade en tumör lika stor som sitt huvud, den utgick från nedre delen av ryggen och stjärten. Undersökningen gjordes och man var väldigt osäker på om operationen skulle kunna utföras då det innebär mycket komplicerad kirurgi. Man inte visste om barnkirurgen som skulle komma några veckor senare skulle vilja utföra ett så riskfyllt ingrepp. När Dr Sheriff Emil kom till skeppet från Kanada var han noga med att bedöma riskerna för att kunna göra ett säkert och bra jobb. Operationen utfördes och gick mycket bra. Den tog till och med kortare tid än man trott. Tumören var ett så kallat teratom, en tvillingcysta, och vägde ca tre kilo! Det var fantastiskt att se glädjen och lättnaden hos Paulinahs mamma när hon för första gången kunde hålla sin dotter utan tumören.

Mina upplevelser av att arbeta på skeppet har också starkt påverkats av de människor jag levt och arbetat med. Som volontär får man olika boenden beroende på vilken position man har. Jag fick dela hytt med fem andra tjejer i olika åldrar. Vi arbetade alla med sjukvård på olika sätt; som sjuksköterskor, handterapeuter, på vårdavdelning, i öppenvård eller som jag på operation. Folk kommer och går en hel del då det är så olika hur lång tid man tjänstgör. Det kan vara som kortast två veckor till tio månader eller flera år. Jag är så tacksam för nya vänner och bekantskaper. Det är skönt att ha människor att dela upplevelsen med även sedan jag kommit hem.