Anneli ger sitt liv åt att hjälpa andra

Anneli hade tidigare jobbat med ögonoperationsavdelningen på Regionssjukhuset i Umeå i över 17 år. Hon kände att hon ville göra något annat med sitt liv; något som Gud kallad henne till att göra. När hon hösten 2007 gick in på Mercy Ships hemsida, så kände hon direkt att detta skulle passa henne perfekt eftersom Mercy Ships arbetar med ögonsjukvård.

Den 11 september 2008 kom Anneli Persson, 48 år, till Liberia och Mercy Ships sjukhusfartyg för första gången. Numera befinner hon sig på Afrika Mercy flera månader om året, där arbetar hon som operationssjuksköterska och teamledare på ögonoperation. Under 2014-2016 var hon dessutom chef för Mercy Ships Sverige och var då med i två avsnitt Landgång september 2011 och blev intervjuad live i Gokväll studion november 2015.

– Inne på skeppet är det som ett eget litet samhälle med allt man behöver. Det är en väldigt skyddad miljö, säkerheten är på topp och väldigt rent. Utanför skeppet saknar befolkningen sådant som vi anser vara självklart, t ex säker sjukvård, elektricitet och rent vatten.

Vid Annelis första resa så drabbades hon av en enorm trötthet på grund av alla intryck, bilder och miljöer hon aldrig sett förut. Man är sällan ensam, det är människor överallt men det är så klart mycket trevlig och man får många fina vänner.

Det är sammanlagt 450 besättningsmän som arbetar på Africa Mercy och de kommer från 35–40 olika nationer. En del stannar flera år, men de flesta stannar bara några månader åt gången, vilket också Anneli gör. Anneli tycker att man anpassar sig rätt snabbt och nu är det mycket lättare att komma tillbaka när miljön är bekant.

Jag älskar att vara i tjänst och arbeta för att hjälpa andra. Det handlar om att man utgår från sitt hjärta och betjänar andra människor. Det som blivit viktigt för mig är att vi gör skillnad när vi mäter personlig framgång i hur mycket livsglädje vi kan skänka andra. Anneli minns vissa ögonblick mer än andra, ett exempel på en sådan stund är när 22-åriga Pulcherie från Liberia får sin syn tillbaka:

–Pulcherie hade aldrig sett sin dotter. Hon var blind efter en skada som barn men vi kunde rädda synen på ena ögat. Hennes reaktion när hon för första gången kunde se sitt barn var oslagbar. Hon tittade noga på varje tå och varje finger, sedan sa hon: ”Vad vacker hon är.”

– Vi brukar säga till varandra att vi inte kan förändra hela världen, men vi kan förändra hela världen för en människa. Det är just dessa ögonblick som är lyckan i det hela.

Anneli medger att det också finns hot för henne och hennes kollegor. Största faran för oss på skeppet är risken för blodsmittor. Till skillnad från på ett sjukhus i Sverige så behandlas alla patienter på Mercy Ships som blodsmittade. I vissa länder där de lägger till är det också krig och oroligheter.

– Men på skeppet känner vi oss säkra; vi har alltid vakter vid våra utgångar som har koll på läget.

Själva jobbrutinerna skiljer sig inte så mycket från ett sjukhus på land.

– Jag går upp och förbereder mig och äter frukost, klockan halv åtta har vi samling i korridoren och klockan åtta börjar vi med första operationen. Sedan opererar vi fram till tolv då vi äter lunch, sedan opererar vi vidare fram till klockan fyra, då vi städar och förbereder oss för nästa dag. Därefter är jag ledig eller så har jag beredskap. De flesta kvällar går jag i land och samtalar med byborna eller spelar fotboll med barnen i området.

Anneli har inga egna barn, men har fått bli mamma för många andra barn i Afrika. På morsdag ringde två personer som hon hjälpt för att gratta henne. En liten flicka i Liberia har även blivit döpt efter henne.

– Vi i Sverige vet inte hur bra vi har det, vi hakar lätt upp oss på bagateller. I Liberia finns det tre tandläkare i hela landet (2008), jag tycker därför vi ska tacka Gud varje gång vi får en tandläkarräkning eller när vi måste betala vägskatt. I många länder finns det inga riktiga vägar att ta sig fram på. Välfärden här i Sverige med gratis sjukvård är enorm.

Arbetet på Mercy Ships har förändrat Anneli på flera sätt.
– Jag har blivit mer tacksam för det jag har i livet, har blivit mer flexibel och mer modig och insett att vingarna bär. Jag har dessutom blivit friare som person, värderar relationer mer än extra pengar på banken, glad att vara behövd i ett fattigt land som behöver frivilliga arbetare. Jag är mycket tillfreds och känner att jag hamnat helt rätt i livet.